Fick ett telefonsamtal idag. Vanligtvis svarar jag inte när mobilen ringer. Om jag nu inte känner igen numret förstås. Den ende som brukar ringa mig är ju Gerd. Denna gång var det ett nummer jag inte kände igen. Dock ser situationen lite annorlunda ut nu, jag har ju gett ut mitt nummer till de som är ansvariga för språkkursen. Vilket innebär att ett okänt eller dolt nummer skulle kunna vara från dem. Så efter mycket ve och fasa svarade jag faktiskt.
Det var en okänd man som ringt fel. Och som inte kunde engelska. Han gav sig inte utan fortsatte babbla holländska. Så jag fick dra till med den enda holländska fras jag kan. Den magiska frasen som jag och Gerd har övat på.

"Ik spreek geen Nederlands"

Översatt till svenska betyder det "jag talar inte holländska". Om det nu var någon som inte fattade det ändå..
Mannen i telefonen förstod faktiskt vad jag sa! Det är första gången jag faktiskt använt mig av den frasen. Helt otroligt! Han svarade med ett par oklara 'sorry', vilket mest lät som 'soorie' innan ha lade på. Men jag fattade ju vad han menade i alla fall..

Visst, många ord i svenskan har liknelser med holländskan. Men att läsa ord och att uttala dem är två vitt skilda saker. Speciellt det holländska uttalet för 'g' är knepigt för mig. Den flamländska dialekten som talas här är ytterligare en variation. Vi uttalar ju 'g' antingen hårt eller mjukt som ett 'j'. Här är det ett konstigt ljud som mest låter som en blandning av ett 'h' och ett 'g', sedan ska ljudet rullas till någonstans bak i gommen. Jag avskyr det där jävla g:et! Jag har ångest över det och jag blir blockerad nästan varje gång jag ska använda det.
Sanningen är att jag inte sagt Gerds namn till honom eller till någon annan i hans omgivning sedan början av vårt förhållande.
Jag försökte faktiskt att få till uttalet när jag först träffade Gerd. Dock var han inte nöjd utan tjatade på mig tills jag blev så rädd för det där satans g:et att jag helt slutade försöka.

Nu när jag ska börja språkkursen är det faktiskt det där g:et jag oroar mig mest för. Jag fantiserar fram värsta mardrömsscenariot där lärarmonstret och resten av klassen pikar mig för mina kasst uttalade g:n. Att de skrattar åt mig för att jag misslyckats...
Fast jag vet ju att jag, i min rädsla över att misslyckas, överdriver. Uppenbarligen förstod ju mannaen i telefonen vad jag sa. Mitt uttal av 'geen' var visst bra nog.
Jag ska försöka ta med mig denna händelse och kalla fram den i minnet när jag känner mig pressad av detta hemska, flamländska 'g'.