Ja nu har jag äntligen varit hos doktorn. Jag tror det var bäst som det blev, att jag fick träffa min gamla läkare. Hon känner ju mig väldigt väl. Och har sett den krossade människa jag en gång var. Hon sade att det var skillnad. Fast jag hade sådan ångest att jag skakade så tittade jag henne ändå i ögonen. Tidigare brukade jag gömma mig under en keps eller i alla fall stirra ner i knät när jag pratade.

Vi fyllde i ett formulär som behövdes för att ge underlag till läkarintyget och hon sade att det inte var något problem för mig att få intyget. Det var så skönt att höra. Blev väl en del tårar och så, men jag bröt i alla fall inte ihop helt. Jag kunde visa mina känslor utan att hamna i affekt. Jag har kommit så himla långt ändå!
Även om jag kanske inte kan arbeta nu så växer hoppet sakta men stadig att jag ska kunna sköta ett deltidsarbete så småningom. Jag är inte där än, men jag vågar tänka på framtiden.

Fick även Theralen utskrivet åt mig. Det var inga problem. I en perfekt verklighet skulle jag inte behöva dem men nu får jag göra vad jag kan för att hålla ut. Att kunna dämpa ångesten och få ordentlig sömn, slippa att alltid ha bankande puls och svårt att andas. För att inte tala om ryckningarna. Ska bli skönt att slippa dem. Theralen har alltid tidigare funkat för att få mig att slappna av lite. Jag ska försöka hitta ett läge där jag får i mig en lagom mängd och inte kraschar helt och vaknar med "baksmälla"

Tack för att du följde med, Karro!